Äger du varorna i kundkorgen

När man är i affären med sitt barn händer det då och då att det gör något som man får skämmas en smula för. Ett exempel är när barn börjar äta av något i kundvagnen innan man har betalt för det. Värst är det när de äter av frukt eftersom priset är viktbaserat. Om barnet har ätit upp bananen går den ju inte att väga. Hur mycket är man då skyldig?

Skälet till att vi skäms är att man inte äger varorna förrän man har betalt för dem i kassan. Först då tillhör de kunden. Innan dess tillhör de affären. När man tänker lite på detta får det konsekvenser som kan ställa till ordentligt med oreda enligt de normer som vanligtvis gäller.

Det finns en slags outtalad regel att den som har lagt en vara i sin kundkorg har reserverat varan och därmed kan ingen annan ta den. Även de som äger och jobbar i affären tycker säkert att det är en bra grundprincip. En ännu mer grundläggande princip är dock att ägandet av det som finns i affären är affärens tills ett utbyte av pengar mot varor har genomförts.

Nu kan man ju spetsa till situationen och driva lite med kunder som inte anar vad de drabbas av förrän det är för sent. Det finns flera varianter av det jag nu ska beskriva. Vi börjar med grundvarianten. Det som ligger i en varukorg eller i en kundvagn förväntas inte försvinna ur korgen eller vagnen genom att en annan kund utan förvarning tar den. Jag provade helt enkelt detta.

En kund står i ett varuhus i en medelstor svensk stad och tittar på varor på en hylla. Kundkorgen står för tillfället på golvet. Jag kikar ner i kundkorgen och ser att kunden har köpt sylt. "Precis vad jag letar efter" säger jag och griper tag i sylten och lägger den i min kundkorg. Kunden märker vad som händer i ögonvrån och vänder sig mot mig: "Duuu...". Det är allt som kommer ur kundens mun. Jag tittar frågande på kunden. Hen andas ut som i en djup suck och återgår till det svåra valet på hyllan. Konflikträdd kund tänker jag och går därifrån.

Nästa gång väljer jag att vara lite djärvare. En kund som håller korgen runt armen står och spanar in i mejerikylen. Jag griper tag i en burk med färskost och lägger i min egen korg. "Låt bli att ta varor från min korg. Du kan hämta en egen burk där borta" säger kunden och pekar. Jag replikerar: "Jag kan ju inte veta att du har tagit med dig en egen korg, den ser ju precis ut som affärens korgar. Har du tagit med dig innehållet hemifrån också".

Kunden blir helt ställd. Hen anar vart det är på väg. Jag får ändå svaret: "Ge tillbaka osten och gå och hämta till dig själv därborta". Jag ler åt kunden och säger: "Du som vet var de finns kan väl hämta en till dig, jag är nöjd med den jag har här". Kunden blir sur och säger med barsk röst: "Låt bli att jävlas med mig och ge bara tillbaka min ost". "Varför säger du 'min ost'?" frågar jag seriöst, "äger du affären?".

"Du tror att du är så jävla smart men jag tycker att vi går och pratar med ägaren, ok?", säger kunden. Jag svarar: "Jag är inte så pigg på att snacka mer nu, jag ska hem och laga mat". Jag hinner se hur kunden blir både förbannad och uppgiven på en och samma gång innan jag vänder och går därifrån.

När jag kommit ur synhåll spanar jag in nästa kund som jag ska utsätta. Hen tittar ner i frysdisken med frysta grönsaker när jag snappar åt mig ett paket kaffe. Kunden rycker till och säger "Hörru, den är min!". "Har du betalat för den?" frågar jag lugnt. "Dumma dig inte, ge mig mitt kaffe". "Jag ser inget kaffe som är ditt, bara det jag håller i och det ska jag gå och betala för nu" säger jag och går därifrån. "Men vafan..." hör jag bakom ryggen.

Det finns som så ofta olika sorter. I den här situationen har vi de som helst undviker konflikt och de som hävdar ägande.

I en annan affär i en annan stad väljer jag att vända på det hela. Istället för att ta varor från andras korgar lägger jag dit saker.

En något äldre person kommer långsamt gående mot mig i en gång. När vi möts lägger jag en påse kolor i korgen. "Den där hamnade allt i fel korg" hör jag kunden säga med kluckande röst. "Inte alls", svarar jag, "den är till dig". "Nä nä", kluckar kunden, "jag har min inköpslista och där står det inga kolor". "Det är jättefina kolor" lägger jag till "Du behöver dem." Kunden tystnar och säger sedan: "Jobbar du här". "Nä, jag försöker bara vara en omtänksam medmänniska" säger jag. "Det är ju vänligt av dig men det är inte så man gör", förklarar kunden. Så klart inte, tänker jag och går.

Jag har spanat in en kund som närmar sig frysdiskarna. Jag plockar upp en stor fryst skinka och lägger stånkande ner den i kundvagnen precis när kunden passerar. "Den är tung" säger jag medan kunden stannar till och tittar på mig med stora ögon. "Bra kilopris" säger jag och pekar på en liten etikett. "Det är bäst att du tar den för jag kan inte köra runt den åt dig" säger kunden vänligt. "Den är till dig" säger jag raskt och ler. "Tack men jag klarar mig utan" får jag till svar. "Men till det kilopriset" utropar jag. "Skinka är lika gott så här års" lägger jag till. "Du kanske ska ha två" säger jag och öppnar frysluckan. Kunden tar sin vagn och flyr.

Dessa märkliga händelser måste vara helt unika. Jag har aldrig sett något liknande. Människor gör inte så här. Ändå tycker jag att vissa verkar ta det med viss humor. Att "ge bort" saker i en affär uppfattar kunderna som en belastning men om man skulle ge bort samma saker utanför affären ser de det säkert med andra ögon. I det senare fallet behöver de inte betala för något de inte tänkt att köpa.

Av dessa fall är det ändå mest roligt och normbrytande att ta varor ur någons kundkorg eller kundvagn. Det blir så tillspetsade situationer. Testa själv och se vilka reaktioner du får. Om du är rädd för starka reaktioner kan du träna rollspel med en kompis först.

Det behöver inte vara tråkigt att handla.

Sociala experiment

Vad händer när vi bryter mot sociala regler eller gör något oväntat?

Äger du varorna i kundkorgen

Andra inlägg

Välkommen till

Nyhetsbrev

Senaste inläggen

Länkar