Intim på bussen?

Händer det att du åker buss till jobbet eller där du studerar och det är så fullt att du inte bara måste stå utan har folk inpå dig på alla sidor helt intill? Jag har haft den livssituationen under några år. Det normala i en sådan situation är att man håller sig till de tysta reglerna för att resan ska bli så smidig som möjligt. Så vad är det vi aldrig pratar om men ändå följer?

Antropologen Edward T Hall upptäckte att gränserna för vilka vi är inte slutar vid huden utan fortsätter en bit till. Det är som att vi enbart genom att existera gör anspråk på en del mark och luft runt omkring oss. Hur mycket vi gör anspråk på beror på vilken kultur vi lever i. Därefter graderas omgivningen i hur nära vi låter någon annan att komma.

Närmast runt kroppen, ca 40 centimeter i alla riktningar, har vi vår intima sfär. Där släpper vi enbart in det fåtal individer som vi vill vara intima med. Utanför den sfären har vi den personliga sfären som sträcker sig ytterligare ca 60 centimeter. Upp till en meter ifrån kroppen släpper vi in vänner, personer som vi känner ganska väl eller personer som är potentiella vänner. De senare är alla som vi hälsar på genom att skaka hand. Vi måste släppa in dem i den personliga sfären en kortare tid för att kunna hälsa. Bortanför en meter får de vi inte känner och inte har för avsikt att lära känna hålla sig. I vissa kulturer är dessa avstånd generellt kortare och in några fåtal kulturer är avstånden längre.

När jag är i någons intima sfär, och denna någon följaktligen är i min intima sfär, kan vi känna kroppsvärmen från varandra, känna varandras dofter väldigt väl och beröra varandra med lätthet. Vi får mycket mer information och intryck vilket gör att vi känner oss närmare varandra. Eftersom det är väldigt privat att dela med sig av kroppsvärme, dofter och beröring väljer vi med omsorg när och med vem vi vill dela detta.

I en trång buss kan vi inte riktigt välja, om vi inte vill komma försent. Det är bara att tränga sig in. Alla som står packade i bussen befinner sig då i någon eller någras intima sfär. Risken att man av misstag signalerar en önskan om intimitet är överhängande. Alltså har vi ett flertal knep för att undvika att någon ska tro att intimitet önskas.

En sak vi försöker göra är att inte andas i någons ansikte. Även om man luktar gott i munnen har vi alla en unik bakteriekultur i matspjälkningssystemet som är ett personligt signum. Människor som inte är genetiskt kompatibla luktar inte gott för varandra även om de är nyduschade och nyss har borstat tänderna. Människor som är genetiskt kompatibla luktar gott eller inget alls. Dessa signaler är en invit.

En annan sak vi undviker är att beröra varandra, särskilt med händerna. Att börja klappa eller smeka någon, nästan oavsett var på kroppen, vore en katastrof. Därför håller vi händerna i fickorna eller mot den egna framsidan (magen, bröstet, halsen eller ansiktet).

Till sist vet vi alla instinktivt att vi inte ska titta varandra i ögonen. All ögonkontakt är en kommunikationsinvit. När vi etablerar ögonkontakt vet vi att den andra vet att vi är där och då är det nästan omöjligt, i de fall vi känner igen den andra personen, att undvika att hälsa och eventuellt starta en konversation. När man befinner sig i varandras intima sfär är ögonkontakt en mer specifik signal. Det är en kommunikationsinvit men på ett intimt plan.

När man har tvingats in i varandras intima sfär och försöker undvika intimitet blir ögonkontakt den signal som ställer frågan om det kanske trots allt är en intim situation. En direkt beröring är en framfusig fråga om intimitet medan ögonkontakt är en mer trevande fråga om intimitet. En beröring kan ge allvarliga efterspel där man kan bli utpekad för sexuella trakaserier. Ögonkontakt leder inte dit med samma självklarhet.

Mitt sociala experiment går alltså ut på att söka ögonkontakt i en trång buss för att se vilka reaktionerna blir. Normalt när jag står i en trång buss brukar jag titta ut genom fönstret eller rakt ned i golvet. Då löper jag liten risk att möta någons blick. Vissa håller i sin smartphone och försöker titta på den.

När jag var tonåring tränade jag på att möta andras blicker lite för länge, vilket jag ska ta upp i ett annat inlägg, så jag vet vad som krävs. Trots att jag har tränat är det lätt hänt att man tittar ner eller bort och bryter ögonkontakten omgående. Min ambition i detta sociala experiment är att hålla kvar blicken lite för länge. Det är svårt eftersom det signalerar något jag egentligen inte vill signalera.

Det händer dagligen att man tittar till på någon för att denna upplevs attraktiv eller har ett utseende som sticker ut. I de fall denna person helt plötsligt möter ens blick ser man till att titta bort omgående. Allt annat kan misstolkas. Om man däremot vill signalera intresse på ett direkt sätt, vilket är ganska ovanligt i Sverige, kan man hålla kvar blicken även när den andra tittar tillbaka rakt in i ens ögon. Kontakt utöver det vanliga är etablerad. Vad gör man då?

Min strategi på den trånga bussen är att välja ut någon som inte står med ryggen emot och som inte tittar ner i sin smartphone (vissa kan stirra på denna i många minuter utan avbrott). Sedan tittar jag på denna person tills hen tittar tillbaka. Förr eller senare händer det. Även om vi har våra fixpunkter där vi försöker vila blickan utan att möta någon annans ögonkontakt har vi en tendens att kolla av omgivningen då och då. Därför väntar jag mig att någon kommer att möta min blick under en vanlig bussfärd på tio till femton minuter. Precis så gick det också till i de flesta fall.

Ett utfall som skedde några gånger kunde utspela sig så här: En person möter min blick och märker att jag håller fast den lite för länge. Denna person tittar bort för att inte besvara inviten och man märker hur hen därefter försöker vrida på sin kropp tillräckligt mycket för att undvika ögonkontakt med mig i framtiden samtidigt som hen inte kan vända sig för mycket för då tittar eller andas hen rakt in i någon annan.

Ett annat ganska vanligt utfall är den som inte först vågar tror på vad hen ser: Våra blickar möts och jag håller kvar blicken. Den andres pupill vidgas och ögonbrynen går upp. Denna reaktion kan tolkas på många sätt men den troligaste tolkningen är att personen i fråga inte var beredd på det som skedde, det är ju trots allt ett ovanligt beteende för situationen, så hen blir förvånad. De vidgade pupillerna i detta fall är inte en attraktionsreaktion utan ett försök att få in mer information via synsinnet för att bedöma vad som faktiskt händer. När det inte råder någon tvekan om att det är ett brott mot en tyst social regel åker ögonbrynen upp som ett tecken på att detta är märkligt. Där och då blir personen osäker på hur hen ska agera.

I vissa fall kan reaktionen bli en undran från den andras sida. Är min kvarhållande blick orsakad av att jag har fixerat blicken där avsiktligt, drömmer jag mig bort och tittar egentligen inåt, tittar jag bort emellanåt, och är det en intimitetsförfrågan? Jag möts alltså av en motpart som försöker reda ut vad jag håller på med. Denna tittar därför kortare perioder på mitt ansikte, inte nödvändigtvis rakt i ögonen, för att utröna vad jag håller på med. Om jag i ett sådant läge har fixerat blicken upplevs jag som en stirrare snarare än någon som kommer med en intimitetsförfrågan. Stirrare upplevs obehagliga.

De fina ögonblicken bestod av ögonkontakt följt av ett leende. Eftersom det är en konstig situation att stå packade på en buss i varandras intima sfär försöker vi bete oss så normalt som möjligt vilket betyder att ett leende enbart är en vänlig signal. Inte en positiv respons på en intimitetsförfrågan. Jag ler ofta när jag möter människor som jag etablerar ögonkontakt med oavsett om jag känner dem eller inte. Det är min vänliga sida som lyser igenom. Jag har till och med svårt att låta bli. Hur mycket jag ler skiljer sig dock från situation till situation och från person till person. Frågan är nu hur jag ska gå vidare när jag blir bemött av ett leende på den trånga bussen. Ska jag le tillbaka eller ska jag bara fortsätta med att titta den andra personen i ögonen. Faktum är att det visade sig väldigt svårt för mig att hålla kvar ögonkontakten, utan jag log tillbaka och tittade ner.

När jag bemöttes av ett leende och log tillbaka blev jag nästan generad. Det var även reaktionen hos några som mötte min blick. De såg generade och/eller blyga ut. Möjligtvis var det en reaktion på att dessa personer inte var vana vid att uppmärksammas, d.v.s. inte ofta bli sedda. När jag tittade dem rakt i ögonen rådde det ingen tveksamhet kring om de blev sedda. Jag såg rakt in i deras själ. Nu är det ju inte så men känslan är att om någon tittar rakt in i ens ögon ser denna personen rakt i den man är. Man blottar sig. Det är då man reagerar med att bli generad eller blyg.

Det var ingen som besvarade min intimitetsförfråga med att göra beröringsförsök. Det är jag tacksam för då jag inte vet hur jag skulle reagera. Även jag är i en trängd situation på en trång buss eftersom det inte går att fly när man känner sig obekväm. Det mest intressanta som hände som en följd av min intimitetsförfrågan var de blickar jag fick när någon av oss skulle gå av bussen. Dessa blickar ställde frågan:

Vem är du?

Menade du något med dina blickar?

Hade vi ett ögonblick? Ett moment?

Kommer vi någonsin att ses igen?

Jag kunde ju inte låta bli att kolla vid dessa kritiska situationer men det intressanta är att många hade kunnat ignorera mig men valde att titta efter en sista gång.

Detta var en sammanfattning av hur mitt sociala experiment på bussen gick till. Det är svårt att återge alla detaljer. Alla som har varit i min situation kan känna igen sig. I dessa fall kan de andra resenärernas responser bli levande. Jag tror dock att man måste uppleva detta själv för att förstå vad som är så spännande och märkligt med att möta någons blick på en trång buss.

Om du någon gång själv skulle testa att söka kontakt på en trång buss så håll dig till blickar. Absolut inte beröring. Blickar är tämligen harmlösa medan beröring kan upplevas som ofredande.

Har du liknande erfarenheter som du vill dela med dig av?

11 feb 2019