Har du betalat för väskan?

Det här med var man ska sitta på bussen, spårvagnen, tunnelbanan eller tåget är en känslig fråga i Sverige. Jag har funderat på två av de outtalade reglerna och lekt lite med andra passagerare.

Den första regeln lyder: om det finns ett ledigt dubbelsäte ska du välja det före att sätta dig bredvid någon.

Den andra regeln lyder: om det är trångt på bussen/spårvagnen/tunnelbanan/tåget får du inte placera din väska eller kasse på sätet bredvid dig så att ingen annan kan ta platsen.

När man bor i en större stad som Göteborg där jag har bott i många år åker man ofta kollektivt. Det brukar vara buss eller spårvagn. När jag bodde i Göteborg och jobbade i Borås reste jag ofta något längre resor med buss eller tåg. Under dessa perioder har jag fått tillfällen att observera enligt vilka regler människor väljer plats att sitta på.

När det börjar bli ganska fullt men fortfarande finns sittplatser är det många som väljer att stå hela resan. De skannar snabbt av bussen eller spårvagnen och ser att sittplatserna är få och att det är mer trångt att sitta än att stå. De blir valet ofta att stå. Då slipper man ställa frågan om det är ledigt på sätet innanför (du vet de som sätter sig på yttersätet så att man måste tränga sig förbi för att ta platsen innanför efter att för säkerhets skull först ha frågat om platsen är ledig). En del hoppar in och erbjuder platsen vid gången. Andra hjälper till så att man kan ta platsen innanför och vissa rör sig inte ur fläcken så man får tränga sig förbi.

De neurotiska talar om att de ska av på nästa hållplats och erbjuder sig att stå så att man kan ta sätet för sig själv. En del neurotiker får panik när de råkar sitta vid fönstret och man blockerar flyktvägen för dem genom att ta det yttre sätet. De beter de sig som om de egentligen skulle ha hoppat av vid förra hållplatsen och flyger upp från sitt säte. Jag har haft en ganska neurotisk period så jag kan känna igen deras beteende. Det är jobbigt att åka kollektivt när man lider av fobier.

Jag har under många år avsiktligt brutit mot den första regeln. Det har gällt på landsbygdsbussar så väl som innerstadsbussar. I vissa fall har bussen varit nästan tom. Jag har då valt att sätta mig bredvid någon av de få som sitter på bussen när jag stiger på. Jag har då fått väldigt konstiga blickar. Det är så uppenbart att de vill fråga: "varför väljer du platsen bredvid mig när det finns femtio andra lediga platser i bussen att välja på?". Jag säger inget på hela resan så de får fortsätta att undra.

Detta beteende i nästan tomma bussar slutade jag med när jag blev förälder och min dotter en gång råkade ut för ett liknande fall. Då rörde det sig om en man som valde att sätta sig bredvid min dotter, som då var tonåring, och började taffsa på hennes lår. Med tanke på att andra bussresenärer kan ha upplevt eller hört talas om något liknande förstår jag om de blir panikslagna. Jag vill inte bidra till den sortens känslor.

I några fall har bussen varit ganska full och det har funnits lediga dubbelsäten. Jag har ändå valt att sätta mig bredvid någon som sitter själv. Även då får jag konstiga blickar. Det är bara kul att vara lite osvensk. I varmare kulturer är det närmast obligatoriskt att sätta sig bredvid någon och helst prata med denna person, som sannolikt är en främling, under hela resan. Det kan vara både trevligt och lärorikt. Så osvensk är jag dock sällan. Det har hänt att jag börjat prata med en främling men då har det känts påkallat av båda parter. Ett exempel är när man ser något utanför bussen som man bara måste få kommentera.

Regel två är mer provocerande att bryta. Det gäller främst på bussar som åker några mil. Om det finns gott om platser när man kliver på och man väljer att lägga sin ryggsäck på sätet bredvid sig tänker man, i alla fall jag, att det går att flytta på den om någon behöver sätet. En gång blev det fullt ganska snabbt och jag hann inte flytta på min ryggsäck innan en man som satt på andra sidan gången såg att en kvinna komma i vår riktning. Han lutade sig mot mig och sa "har du betalat för ryggsäcken?". Det var avsett som en något spydig kommentar som innebar att jag inte ska ta upp plats för min ryggsäck om jag inte har köpt biljett för den också.

När man får den sortens fråga, som jag har fått ett flertal gånger under åren, hinner jag välja bland ett flertal svar innan jag öppnar munnen. Ska jag säga att jag kan lägga undan ryggsäcken och erbjuda platsen bredvid mig? Ska jag bara lägga undan ryggsäcken utan att säga något? Ska jag ignorera mannens kommentar som om den inte var adresserad till mig? Ska jag ge ett spydigt svar tillbaka?

Denna gången valde jag ett svar som var väldigt otypiskt för en svensk. Jag svarade: "Det är väl klart att jag har betalat för min ryggsäck! Antyder du att jag har stulit den?". Mannan blev tyst av mitt svar. Han behövde tänka för att förstå att jag hade bytt kontext. Hans fråga var nämligen tvetydig. "Har du betalat för ryggsäcken?" kan betyda "har du betalat en bussbiljett för ryggsäcken som om den vore en resenär?" eller "har du köpt ryggsäcken eller stulit den?". Mitt svar baserade sig på antagandet att jag hade fått den andra frågan.

Efter en stund bemötte mannen mitt svar genom att säga "du förstår vad jag menar", varpå jag svarar "det gör jag inte". Jag lägger genast till "Det är inte särskilt trevligt att bli anklagad för att vara ohederlig". Mannen tystnar och kort därefter reser jag mig upp och erbjuder kvinnan som nu har stannat till vid mitt säte att sätta sig innanför mig.

Denna berättelse är ett av flera liknande fall som jag har varit med om. Jag är inte en konfliktsökande person. Det händer dock att jag ibland vill se hur andra reagerar när de själva väljer att fälla en kommentar som medför en stor risk när det gäller att starta en konflikt. Mycket få vill ge sig in i en konflikt. Mycket få vill heller ge sig in i en argumentation på trånga ytor då de kan riskera att förlora när andra hör på.

Har du stött på fler outtalade relger på buss eller annann kollektivtrafik? Dela gärna med dig. Hur osvenska kan vi vara utan att det blir olustigt?

19 jan 2020