Experimentbloggen

Vi lever i ett samhälle där det finns mängder av tysta regler. Läs om hur en forskare inom beteendevetenskap utför ovetenskapliga experiment för att se reaktionerna när tysta regler bryts. Ibland kanske ett eller annat practical joke eller andra komiska inslag slinker med. Scenen kan vara en affär, en buss, en läkarundersökning, ett torg, en väg eller en middagsbjudning. Här dyker det också upp beskrivningar av välkända experiment från socialpsykologi- eller psykologifältet.

 

Osanna (köns)roller på nätet

1 aug 2019

I början på 2000-talet när jag höll på med studier i sociologi och antropologi hade jag bestämt mig för att ta reda på hur vanligt det var att tonåringar använde ett nickname på chattar som var något annat än deras eget kön. Det var tänkt som en enkätstudie och jag vände mig till gymnasister i västra Sverige. Som en fältstudie ville jag först testa vilka reaktioner jag fick om jag använde olika nickname och själv valde att vara helt passiv.

Bakgrunden till min fältstudie baserades på att jag vid flera tillfällen hade testat att använda en rad olika användarnamn. Oavsett om jag var passiv eller aktiv när jag trädde in i ett chattrum verkade jag bli kontaktad enligt ett visst mönster. Nu ville jag mer systematiskt testa om det fanns ett mönster.

Den chatt jag valde att testa på var aftonbladet.se. De hade den tidens mest välbesökta chatt med många olika chattrum. Mitt test utspelade sig i huvudrummet ditt alla kommer så snart de loggar in. För tydlighetens skull användes benämningen nickname på det namn man loggade in med som andra användare kunde se och försöka kontakta. Enstaka individer använde sitt riktiga förnamn som nickname medan andra använde ett smeknamn eller något helt orelaterat.

Jag valde ganska neutrala nicknames till en början som Maria eller Peter. Dessa fick vara online i exakt tio minuter innan jag loggade ut. Det sista jag gjorde var att räkna ihop hur många som kontaktade varje nickname som jag hade skapat. Det tog inte lång tid innan Maria blev kontaktad av en lång rad besökare med manliga nicknames. Peter blev inte alls kontaktad. Jag testade att byta till Anna och Thomas. Mönstret blev detsamma. Många användare med manliga nicknames kontaktade Anna medan ingen kontaktade Thomas.

Köer och konflikter

18 jul 2019

 

Det här med att stå i kö är ett väldigt svenskt fenomen. Vi svenskar tycker att det är det smartaste sättet att bli betjänta i den mest rättvisa turordningen. Folk från andra kulturer tycker att det är konstigt. I vissa kulturer mer än i andra så klart.

Vi svenskar är också en aning konflikträdda. Även när vi tycker att andra gör fel har vi svårt att säga det rakt ut. Det kan ju slå tillbaka.

Jag höll ett tag på att säga ifrån när enstaka individer försökte gå före i kön i varuhuset. En vanlig variant när det finns två öppna kassor och en kö till varje är att försöka bilda en egen kö mitt emellan och sedan gå in när det skapas ett mellanrum för någon sekund. Det är då jag säger till att de gott kan vänta precis som alla andra. Ansiktsuttrycket jag då får tyder på att de har blivit väldigt förnärmade.

En gång lyckades en äldre dam ta sig förbi en lång kö. Hon sa något precis innan hon tog platsen före en av dem som stod längst fram. Det var lite svårt att höra men jag minns att det var någon slags förklaring till varför hon behövde komma före samtidigt som det var rent nonsens. Vad hon än sa fanns där ingen rimlig förklaring. Där föddes en idé till ett socialt experiment.

Om att klä ned sig när man ska köpa dyra kläder

7 jul 2019

Det hela började som något av ett dåligt omdöme från min sida. Först hade jag ont om rena tröjor så det fick bli en av de som jag använder mindre ofta. En något för kort t-shirt. Jag tittade mig väl inte så noga i spegeln innan jag gick hemifrån. Vissa dagar har jag på mig slitna jeans och denna dag var en sådan. Vissa dagar har jag också på mig slitna skor och denna dag var en sådan. Jag menar inte slitna så att de har gjort sitt utan bara så att de inte ser särskilt snygga ut längre. Eftersom det regnade tänkte jag just denna dag att jag kanske skulle ta en regnjacka istället för paraply. Problemet är bara att min enda regnjacka är ganska gammal och ser väldigt tråkig ut. Om man därtill tar med i beräkningen att det var ett tag sedan jag var hos frissören kan man kanske bilda sig en uppfattning om hur helhetsintrycket för andra blev.

En oavsiktligt nedklädd man klev efter jobbet in på NK i Göteborg. Jag behövde nya kläder så jag gick dit jag brukar för att få mina favoritmärken. De som inte kände igen mig sedan tidigare försökte att undvika mig med blicken men hade ändå koll så att jag inte gjorde något opassande. Just vid denna tid var det inga som brukar ta emot mig och ge mig hjälp. De hade väl rast eller hade gått hem för dagen. Till slut gick jag fram till en man och bad om hjälp. Han var på gränsen till otrevlig, något överlägsen i tonen. Intressant, tänkte jag. Beror det på att han är ny eller beror det på hur jag ser ut?

Rollspel i föreläsningssalen

27 maj 2019

För några år sedan när jag höll en föreläsning om kunskap och lärande ville jag få med något om talängslan då det har en dokumenterat negativ effekt på lärande. Jag bestämde mig för att inleda hela föreläsningen med detta i form av ett rollspel.

Hela föreläsningssalen var full med ca 300 studenter som gick sin första termin i någon av lärarutbildningarna. Det var första föreläsningen jag skulle ha för dessa studenter men det var fler föreläsningar planerade. Jag brukar vara lite mer nervös när jag träffar en studentgrupp för första gången än övriga gånger. Jag drog nytta av detta när jag med lite lätt darrig stämma började tala till auditoriet.

Jag sa:

"Nu när jag står här känner jag att det är något som inte står rätt till. Jag har bultande hjärta, svettningar, kraftigt illamående, har yrsel, känner mig blossig runt hals och ansikte. Det är nog bäst att jag går hem och lägger mig."

Jag tog min ryggsäck och började gå mot ytterdörren.

Det jag beskrev var några av de typiska symtomen vid talängslan.

Söka ögonkontakt

12 maj 2019

När jag var tonåring, runt fjorton kanske, bestämde jag mig för att jag skulle utföra ett test med min omgivning. Omgivningen var typiskt vägen hem från högstadieskolan där jag gick. Vem det än var som jag mötte när jag promenerade på vägen hem skulle jag söka ögonkontakt och se vem som tittade bort först. Jag gjorde det lite som en tävling där jag ville vinna men motparten visste ju inte att de blev utmanade. Ta del om hur utfallet blev i ett av mina tidigaste sociala experiment.

Jag hade bestämt mig för att om jag ska utföra detta test måste alla jag möter behandlas lika. Det får inte vara så att jag möter någon som är supermacho eller en råbarkad person som gör mig för nervös för att jag ska kunna utmana denna i en ögonkontaktstävling. Det får heller inte vara så att om det är en tjej eller kvinna jag möter som är så fin att jag blir generad inte vågar etablera ögonkkontakt med risk att motparten ska tro att jag flörtar. Inga åtskillnader var tillåtna. Jag skulle söka ögonkontakt med alla och hålla den så länge jag kunde.

Fängelseexperimentet / Stanfordexperimentet

27 apr 2019

Ett av historiens mest kända sociala experiment är Stanfordexperimentet eller Stanford Prison Experiment. Det arrangerades av Philip Zimbardo (professor i psykologi) 1971. Syftet var att bättre förstå vad som låg bakom konflikter inom fängelser och marinkåren. Utfallet blev mer drastiskt än väntat med inslag av sadism samt depression och stressyndrom efter bara några dagar.

Zimbardo och hans forskarteam lade ut en annons för att rekrytera studenter till experimentet. Över 70 svarade. Efter ett noggrant urval för att se att alla var vid god fysisk och psykisk hälsa valdes 24 personer ut. Dessa 24 personerna slumpades in i två grupper där en grupp skulle vara fångar och en grupp skulle vara fångvaktare.

För att göra experimentet så realistiskt som möjligt hämtades "fångarna" av polisen i sina hem. De fick genomgå rutinfrågor på polisstationen, fotograferas och lämna fingeravtryck. Därefter fick de på sig en svart huva så att de inte skulle se vart de förflyttades. "Fångarna" transporterades till en arrangerad fängelselokal som var belägen i källaren till ett av Stanforduniversitetets byggnader.

Min inspiration till practical jokes

18 apr 2019

Jag har ägnat mig åt practical jokes under stora delar av mitt liv. Några exempel på det har jag tagit upp på denna blogg. I detta inlägg vill jag passa på att ge en insyn i hur jag själv blev utsatt och inspirerad. Eftersom det är påsk har jag ett exempel med påsk-tema.

När jag var 14 år blev jag vegetarian. Mer exakt lakto-vegetarian. Vid den åldern vill man ju förändra världen, fatta beslut av stor etisk betydelse och göra det på största allvar. Att försöka få mig att äta kött eller göra något annat som var emot min övertygelse var närmast omöjligt.

En lite påsk-tradition som min morfar stod för var att ge mig en påsk-hare eller ett påsk-ägg i ren choklad. Han ville gärna hålla i den traditionen även när jag kom upp i tonåren. Det råkade vara så att jag hade sovit över hos min mormor och morfar natten till påskafton. Eftersom jag tidigare ofta hade ätit kokt ägg till frukost hade min morfar förberett ett ägg åt mig.

Jag blev ganska grinig av förslaget då jag hade varit noga med att ägg inte längre ingick i min kost. Det var viktigt för mig att understryka hur allvarligt jag tog på det här med kosten. Jag ville att min morfar skulle respektera det. Trots det trugade han och ville att jag skulle äta ägget som han hade "kokat" åt mig. Jag envisades med att inte ens röra det.

En natt-aktiv papegoja

31 mar 2019

Jag ägnar mig inte bara åt sociala experiment och practical jokes. Det jag ska berätta om nu är en variant som ytterst lite angränsar till de mer typiska fallen för denna blogg men som ändå är ganska typiskt för mig.

För en tid sedan fick min sambo en färgglad papegoja av tyg av sin dotter. Hon hade namngivit gojjan med en rad glada namn som t.ex. Joy. Det är i alla fall just det namnet jag minns och använder när jag pratar om papegojon.

Samma dag som min sambo fick den färgglada tygfågeln försökte hon hitta en bra plats att ha den på. När hon väl hade bestämt sig kom jag på en kul idé. Dottern hade gett gåvan som ett sätt att göra sin mamma glad vid återkommande tillfällen. Jag hade kommit på hur jag kunde bidra till detta.

Eftersom jag nästan alltid går och lägger mig sist var det sista jag gjorde innan jag gick till sängs att flytta på Joy. När min sambo nästa morgon skulle titta på gojjan hittade hon den inte där den senast var. Jag hade försökt att placera den på lite komiska ställen eller i komiska ställningar vilket fick min sambo att skratta till.

Äger du varorna i kundkorgen

9 mar 2019

När man är i affären med sitt barn händer det då och då att det gör något som man får skämmas en smula för. Ett exempel är när barn börjar äta av något i kundvagnen innan man har betalt för det. Värst är det när de äter av frukt eftersom priset är viktbaserat. Om barnet har ätit upp bananen går den ju inte att väga. Hur mycket är man då skyldig?

Skälet till att vi skäms är att man inte äger varorna förrän man har betalt för dem i kassan. Först då tillhör de kunden. Innan dess tillhör de affären. När man tänker lite på detta får det konsekvenser som kan ställa till ordentligt med oreda enligt de normer som vanligtvis gäller.

Det finns en slags outtalad regel att den som har lagt en vara i sin kundkorg har reserverat varan och därmed kan ingen annan ta den. Även de som äger och jobbar i affären tycker säkert att det är en bra grundprincip. En ännu mer grundläggande princip är dock att ägandet av det som finns i affären är affärens tills ett utbyte av pengar mot varor har genomförts.

Nu kan man ju spetsa till situationen och driva lite med kunder som inte anar vad de drabbas av förrän det är för sent. Det finns flera varianter av det jag nu ska beskriva. Vi börjar med grundvarianten. Det som ligger i en varukorg eller i en kundvagn förväntas inte försvinna ur korgen eller vagnen genom att en annan kund utan förvarning tar den. Jag provade helt enkelt detta.

Milgramexperimentet

16 feb 2019

I normala fall skriver jag om mina egna hyss och sociala experiment men ibland gör jag undantag som jag tycker hör hemma i kategorin sociala experiment. Även om jag är forskare är mina experiment, som presenteras på denna sajt, inte avsedda att vara bidrag till forskningen. De är mer avsedda för underhållning. Det hindrar dock inte att jag ibland skriver om seriös forskning och klassiska experiment som har påverkat vår syn på social forskning och synen på människan som social varelse.

På en blogg om sociala experiment är det nästan ett måste att ta upp det klassiska Milgramexperimentet. Det utfördes ursprungligen på 1960-talet av Stanley Milgram som då var professor i socialpsykologi vid Yales universitet. Ett sådant experiment skulle inte gå att återskapa idag med de hårda etiska kriterier som forskning har att förhålla sig till. Milgramexperimentet var och är med andra ord ifrågasatt enligt etiska aspekter men mycket intressant för den som studerar människans sociala natur.

Om du inte har hört talas om experimentet får du en kort sammanfattning:

Med andra världskriget färskt i minnet ville Milgram undersöka om det krävs en ond människa för att utföra de folkmord, den tortyr och de bestraffningar som pågick i koncentrationslägren. Han anordnade därför ett experiment där en ovetande försöksperson ombads ge elektriska stötar till en annan person för att denna inte klarade av att utföra en uppgift. En försöksledare uppmanade, eller beordrade om det krävdes, försökspersonen att ge bestraffningar som successivt blev grymmare och grymmare. Många av deltagarna i experimentet utförde vad de blev tillsagda att göra oavsett om de var unga eller gamla, lågutbildade eller högutbildade. I stort sett alla deltagare var villiga att på någon nivå tillfoga någon annan en bestraffning så länge de blev uppmanade av någon annan som tog på sig ansvaret. Slutsatsen är att människor inte behöver vara onda för att tillfoga andra smärta och lidande. De gör helt enkelt vad en överordnad säger.

Kick my ass!

14 feb 2019

Känner du till James Gibsons affordansteori? Den innebär att det vi ser inte bara är ett utseende utan varje objekt i världen erbjuder något. En pinne erbjuder att man kan gripa tag om den, peta med den och eventuellt slå med den. En liten sten erbjuder att man kan gripa tag om den och kasta den som en projektil. En kopp erbjuder att man kan hålla i den och fylla den med vätska som man sedan kan dricka. Ett dörrhandtag erbjuder att man kan gripa tag om det, trycka eller vrida och därefter öppna en dörr. Denna särskilda händelse handlar om saker man kan sparka på.

När man är ute och går på en gångväg och det ligger en liten sten på vägen erbjuder den att man sparkar till den. Om man går själv på gångvägen finns det inte så mycket som kan hindra att man kickar till stenen. När man går på en stig och det ligger en tallkotte på marken där man ska gå är det väldigt inbjudande att sparka till kotten. På badstranden ligger det badbollar och sandtorn som erbjuder att man sparkar till dem. Alla dessa erbjudanden är naturligtvis inte av godo om man tänker på vilka effekterna blir när man tar erbjudandet och gör något av det. I många fall är det hur som helst svårt att låta bli. När man vet att det kan uppstå negativa konsekvenser får man ibland anstränga sig att låta bli. Det är dock inte alltid barn klarar det. De sparkar på snölyktor och sandslott och badbollar mm. När någon blir arg eller ledsen lär de sig att hålla tillbaka lusten att ta erbjudandet som vissa saker "sänder ut".

När viktigpetter går i psykoterapi

13 feb 2019

 

Det är okej att vara smart så länge man inte pratar om det.

Varför då?

För att folk inte gillar det.

 

Jag har två gånger i mitt liv känt ett behov av att gå i psykoterapi. Den första gången var det en stadig äldre man som jag kände mig trygg med. Den andra gången var det en något äldre, men inte mycket äldre, kvinna som jag inte kände mig helt trygg med. Vi hade i det senare fallet bestämt att jag skulle gå i psykoterapi så länge jag behövde för ett särskilt ärende. Efter sju eller åtta gånger kände jag mig färdig men fortsatta att gå tio gånger totalt. De två sista gångerna pratade jag om allt möjligt och det blev aldrig särskilt djuplodande. Den sista gången tänkte jag att jag skulle testa en sak för att se vilken reaktion jag fick.

Som forskare utmärker jag mig med att ha läst kopiösa mängder litteratur och vetenskapliga artiklar. Det är något som har utmärkt mig sedan ung ålder. Jag hade visserligen svårt att läsa under mina första skolår så det tog ett tag innan jag började läsa stora mängder text men det exempel jag ska ta upp skedde efter min gymnsietid. Ett annat utmärkande drag är att jag tänker och analyserar. Det är vad forskare är bra på och just därför är de bra forskare. Vanligt folk tycker att dessa utmärkande drag ibland är fascinerande men också störande. Man framstår lätt som en besserwisser (tyska för någon som vet bättre) eller viktigpetter (som är den svenska motsvarigheten).

Intim på bussen?

11 feb 2019

Händer det att du åker buss till jobbet eller där du studerar och det är så fullt att du inte bara måste stå utan har folk inpå dig på alla sidor helt intill? Jag har haft den livssituationen under några år. Det normala i en sådan situation är att man håller sig till de tysta reglerna för att resan ska bli så smidig som möjligt. Så vad är det vi aldrig pratar om men ändå följer?

Antropologen Edward T Hall upptäckte att gränserna för vilka vi är inte slutar vid huden utan fortsätter en bit till. Det är som att vi enbart genom att existera gör anspråk på en del mark och luft runt omkring oss. Hur mycket vi gör anspråk på beror på vilken kultur vi lever i. Därefter graderas omgivningen i hur nära vi låter någon annan att komma.

Närmast runt kroppen, ca 40 centimeter i alla riktningar, har vi vår intima sfär. Där släpper vi enbart in det fåtal individer som vi vill vara intima med. Utanför den sfären har vi den personliga sfären som sträcker sig ytterligare ca 60 centimeter. Upp till en meter ifrån kroppen släpper vi in vänner, personer som vi känner ganska väl eller personer som är potentiella vänner. De senare är alla som vi hälsar på genom att skaka hand. Vi måste släppa in dem i den personliga sfären en kortare tid för att kunna hälsa. Bortanför en meter får de vi inte känner och inte har för avsikt att lära känna hålla sig. I vissa kulturer är dessa avstånd generellt kortare och in några fåtal kulturer är avstånden längre.

Använder du droger?

9 feb 2019

Det är känt att vissa professioner, människor i vissa situationer eller människor med högre status påverkar oss andra i hur vi förväntas agera. Ett exempel på detta är när man är på läkarbesök. Här handlar det om en viss profession, d.v.s. läkaren, en viss situation, d.v.s. en läkarundersökning, och en skillnad i status. Läkare har i Sverige och i många andra länder en relativt hög status i samhället. De flesta har lägre status än läkare och därför hamnar de flesta i den situation som jag ska beskriva nedan.

När man är på en läkarundersökning och söker för psykosomatiska besvär är det läkarens uppgift att ta reda på vad som kan ligga bakom symtomen. För att utesluta att det rör sig om drogmissbruk är det rimligt att fråga om man använder droger. Det skulle dock vara högst oväntat men minst lika befogat för patienten att fråga om läkaren använder droger. Om läkaren använder droger finns det en stor risk att man blir feldiagnostiserad och felbehandlad.

Jag utförde ett socialt experiment hos en privat läkare och på en vårdcentral. Jag sökte för verkliga besvär men lade till saker i dialogen som jag normalt inte skulle säga.

Osynlig lina

9 feb 2019

Jag hade ett brett socialt nätverk som barn. Det betydde för min del att det alltid fanns någon att umgås med och att det alltid fanns någon som hade en bra idé på vad vi kunde göra. En favorit bland många av oss var att hitta på bus. Ibland kom vi på helt originella idéer och ibland lånade vi idéer från äldre syskon eller från någon cool unge som alla såg upp till.

Ett av de mest minnesvärda experimenten vi hittade på, och denna gång var det någon kompis som berättade vad hans storebror hade gjort, var att spänna upp en osynliga lina över vägen. I själva verket fanns det ingen lina. Vi stod på var sin sida av vägen, två barn på varje sida, och utförde pantomim som om vi höll en lina mellan oss som var hårt spänd. Kroppspositionen var bredbent, båda händerna greppade kring den osynliga linan och något bakåtlutad för att indikera hur spänd linan var.

← Äldre inlägg

 

 

Humor

Fler besökare till bloggen