Fängelseexperimentet / Stanfordexperimentet

Ett av historiens mest kända sociala experiment är Stanfordexperimentet eller Stanford Prison Experiment. Det arrangerades av Philip Zimbardo (professor i psykologi) 1971. Syftet var att bättre förstå vad som låg bakom konflikter inom fängelser och marinkåren. Utfallet blev mer drastiskt än väntat med inslag av sadism samt depression och stressyndrom efter bara några dagar.

Zimbardo och hans forskarteam lade ut en annons för att rekrytera studenter till experimentet. Över 70 svarade. Efter ett noggrant urval för att se att alla var vid god fysisk och psykisk hälsa valdes 24 personer ut. Dessa 24 personerna slumpades in i två grupper där en grupp skulle vara fångar och en grupp skulle vara fångvaktare.

För att göra experimentet så realistiskt som möjligt hämtades "fångarna" av polisen i sina hem. De fick genomgå rutinfrågor på polisstationen, fotograferas och lämna fingeravtryck. Därefter fick de på sig en svart huva så att de inte skulle se vart de förflyttades. "Fångarna" transporterades till en arrangerad fängelselokal som var belägen i källaren till ett av Stanforduniversitetets byggnader.

Forskningsteamet använde tidigare fångar, som hade avtjänat många år, som konsulter när de arrangerade experimentet. Eftersom det valda utrymmet inte var ett riktigt fängelse kunde "fångarna" inte förflytta sig från en del till en annan utan att ha ögonbindel. De kunde t.ex. inte gå till toaletten utan ögonbindel. Det fanns möjlighet att motionera utomhus på en innegård.

Lokalerna var riggade med dolda kameror och mikrofoner. De spelade alltså in allt för att kunna analysera händelserna i efterhand. Även om detta var ett sätt att säkerställa datainsamlingen har projektet andra uppenbara problem ur forskningsetiska synvinklar.

De som tilldelades rollen som fängelsvakt fick inga särskilda instruktioner eller någon träning. De fick bara veta att de fick agera på ett sådant sätt som de ansåg vara nödvändigt. "Fångvakterna" hade på sig uniform och var utrustade med batong och visselpipa. Vid själva ankomsten blev "fångarna" insläppta i "fängelset" en och en. De visiterades och tvingades att klä av sig. Därefter fick de ta på sig en fängelseoverall.

"Fångarna" väntade sig en tuff behandling men under experimentets gång blev behandling allt mer brutal både fysiskt och psykiskt. "Fångarna blev väckta mitt i natten, när de protesterade fick de olika former av fysisk bestraffning. Efter bara ett dygn började "fångarna" göra uppror följt av att "fångvakterna" satte in hårda disciplinära åtgärder. Bland annat kläddes "fångarna" av nakna och deras sängar togs ut ur cellerna. "Vakterna" hittade på sätt att bestraffa och belöna "fångarna".

Experimentet som var planerat att hålla på ganska länge avslutades efter sex dagar. "Fångvakterna" blev brutala och några av dem bedömdes som rent sadistiska. "Fångarna" visade på upproriska tendenser men några accepterade sin lott. Behandlingen ledda på kort tid till depression och hög stress. De fullt vämående deltagarna blev på några dagar delvis andra personer.

Zimbardo menar att fullt välmående och friska människor som beter sig normalt i de flesta situationerna kan utvecklas till att bli elaka och sadistiska. Det beteende som "fångvakterna" uppvisade var mycket likt det som vakterna i nazistiska läger uppvisade. Detsamma hände även bland vakterna i Abu-Ghraib-fängelset.

Vissa gör tolkningen av detta fängelseexperiment att alla människor har ondska i sig. Jag menar att det är situationen som i någon mån framtvingar en sida av människor som inte finns i vardagliga situationer då alla visar upp en vänlig och kontrollerad sida. Anta att experimentet hade utspelat sig i en trevlig och ljus miljö och att vakterna inte hade några vapen eller andra redskap att utöva disciplin med.

Även om experimentet i efterhand har kritiserats och det vore helt omöjligt att utföra experiment som detta idag har händelsen inspirerat till flera filmer och teaterpjäser. De har alla prisats.

27 apr 2019