Kick my ass!

Känner du till James Gibsons affordansteori? Den innebär att det vi ser inte bara är ett utseende utan varje objekt i världen erbjuder något. En pinne erbjuder att man kan gripa tag om den, peta med den och eventuellt slå med den. En liten sten erbjuder att man kan gripa tag om den och kasta den som en projektil. En kopp erbjuder att man kan hålla i den och fylla den med vätska som man sedan kan dricka. Ett dörrhandtag erbjuder att man kan gripa tag om det, trycka eller vrida och därefter öppna en dörr. Denna särskilda händelse handlar om saker man kan sparka på.

När man är ute och går på en gångväg och det ligger en liten sten på vägen erbjuder den att man sparkar till den. Om man går själv på gångvägen finns det inte så mycket som kan hindra att man kickar till stenen. När man går på en stig och det ligger en tallkotte på marken där man ska gå är det väldigt inbjudande att sparka till kotten. På badstranden ligger det badbollar och sandtorn som erbjuder att man sparkar till dem. Alla dessa erbjudanden är naturligtvis inte av godo om man tänker på vilka effekterna blir när man tar erbjudandet och gör något av det. I många fall är det hur som helst svårt att låta bli. När man vet att det kan uppstå negativa konsekvenser får man ibland anstränga sig att låta bli. Det är dock inte alltid barn klarar det. De sparkar på snölyktor och sandslott och badbollar mm. När någon blir arg eller ledsen lär de sig att hålla tillbaka lusten att ta erbjudandet som vissa saker "sänder ut".

Innan jag tar upp mitt sociala experiment ska jag gå omvägen om en händelse som jag fann väldigt intressant och som fungerar som inspiration. I Göteborg, och många andra större städer, kan man stöta på personer som tigger genom att sitta i bedjande ställning som om de vänder sig mot mecka. När man är i den ställningen har man rumpan i vädret. Vare sig vi vill det eller ej erbjuder rumpan att man sparkar på den. Jag har kommit på mig själv ett flertal gånger att jag har velat kicka till både lätt och hårt.

En gång när jag stod och väntade på en spårvagn vid Gustav Adolfs torg befann där sig en kvinna som var ihopkrupen likt mannen på bilden ovan men med huvudet (pannan) mot marken och rumpan upp i vädret. Medan jag stod där och funderade på om andra fick lust att kicka damen i arslet hände det på riktigt. En ung kvinna sparkade till som om det vore en fotboll. Det var svårt för mig att bedöma hur hårt hon sparkade men det rådde ingen tvekan om att det var en spark som träffade rakt i baken.

Innan jag samlat mig började kvinnorna att prata och det stod snabbt klart för mig att de kände varandra. Eftersom kvinnan på marken inget sett innan hon blev träffad måste hon också ha blivit förvånad. När hon väl såg vem det var började de skratta. I och med denna händelse fick jag svar på min fråga. Andra får också lust att sparka till häcken som sticker upp. Gibsons affordansteori verkar vara giltig i detta fall. Det enda som hindrar oss är de konsekvenser som kan uppstå. Vi vill inte få skäll för att vi följer driften att sparka någon i baken. Alltså låter vi bli. Den unga kvinnan däremot lätt driften att sparka styra eftersom hon kunde hantera konsekvenserna.

Mitt lilla experiment utspelade sig den efterföljande sommaren samma år. Jag hade på en badstrand skapat ett konstverk. Jag hade ur fuktig sand skulpterat en förenklad version av den bugande människan, så som vissa tiggare sitter. Jag hade dessutom gjort en skjärtskåra så man anade att det var en rumpa som stack upp (lite som på bilden ovan men mer på höjden). Lite på avstånd satt jag nu och väntade på hur förbipasserande människor skulle reagera. Skulle någon få lust att sparka till på min sandskulptur eller skulle de klara av att låta den vara. En sandskulptur är ju ingen levande varelse men det är något som någon har ansträngt sig för att skapa.

Min fördom kom i mycket att besannas. Till att börja med gick en majoritet bara förbi. Skulpturen är som man kan gissa iögonfallande så det var inte många som missade den. Däremot lät de inte sin drift att sparka till ta över. De få som sparkade till var företrädesvis yngre än äldre och pojkar/män snarare än flickor/kvinnor. Individerna som sparkade sönder konstverket verkade inte ha några betänkligheter. Ingen av dem tittade sig omkring för att se om någon blev upprörd.

Slutsatsen av mitt experiment och händelsen med kvinnan i centrala Göteborg antyder att vi alla påverkas av vad ting erbjuder oss att göra men styrs av sociala regler som eventuellt hindrar oss. Det senare är ett sätt att delvis diskvalificera vad Gibson bakade in i sin teori. Han menade att det vi ser som ett erbjudande också får oss att agera, på motsvarande sätt som en vass kant får oss att väja undan. Att det finns en inhiberande faktor (något som hindrar oss) trodde han inte på. Alla som vill sparka någon i häcken men låter bli är bevis på motsatsen. Vi kan hejda oss av sociala skäl.

Har du känt dig frestad att kicka någon i arslet?

14 Feb 2019