Milgramexperimentet

I normala fall skriver jag om mina egna hyss och sociala experiment men ibland gör jag undantag som jag tycker hör hemma i kategorin sociala experiment. Även om jag är forskare är mina experiment, som presenteras på denna sajt, inte avsedda att vara bidrag till forskningen. De är mer avsedda för underhållning. Det hindrar dock inte att jag ibland skriver om seriös forskning och klassiska experiment som har påverkat vår syn på social forskning och synen på människan som social varelse.

På en blogg om sociala experiment är det nästan ett måste att ta upp det klassiska Milgramexperimentet. Det utfördes ursprungligen på 1960-talet av Stanley Milgram som då var professor i socialpsykologi vid Yales universitet. Ett sådant experiment skulle inte gå att återskapa idag med de hårda etiska kriterier som forskning har att förhålla sig till. Milgramexperimentet var och är med andra ord ifrågasatt enligt etiska aspekter men mycket intressant för den som studerar människans sociala natur.

Om du inte har hört talas om experimentet får du en kort sammanfattning:

Med andra världskriget färskt i minnet ville Milgram undersöka om det krävs en ond människa för att utföra de folkmord, den tortyr och de bestraffningar som pågick i koncentrationslägren. Han anordnade därför ett experiment där en ovetande försöksperson ombads ge elektriska stötar till en annan person för att denna inte klarade av att utföra en uppgift. En försöksledare uppmanade, eller beordrade om det krävdes, försökspersonen att ge bestraffningar som successivt blev grymmare och grymmare. Många av deltagarna i experimentet utförde vad de blev tillsagda att göra oavsett om de var unga eller gamla, lågutbildade eller högutbildade. I stort sett alla deltagare var villiga att på någon nivå tillfoga någon annan en bestraffning så länge de blev uppmanade av någon annan som tog på sig ansvaret. Slutsatsen är att människor inte behöver vara onda för att tillfoga andra smärta och lidande. De gör helt enkelt vad en överordnad säger.

Den mer detaljerade beskrivningen baseras på hur experimentet var designat och vad deltagarna trodde att de gjorde. Detta ska redogöras för nedan men först ska jag beskriva urvalet till studien.

Deltagarna i experimentet var enbart män. De kom från olika samhällsskick och hade varierad utbildningsnivå. Utbildningsnivån sträckte sig från dem som inte gått färdigt grundskolan till dem som doktorerat. Även åldern varierade från tjugoåringar till femtioåringar. Efter avslutat experiment fick de en ekonomisk ersättning som tack. De som avbröt innan experimentet var klart fick ingen ersättning.

De som hade gått med på att medverka i experimentet anlände samtidigt som en person som i realiteten var avlönad för att spela en roll. Den senare presenterade sig som deltagare i experimentet på samma villkor som övriga deltagare. När de anlände fick de dra ett kort för att se vilken roll i experimentet de skulle få. De kunde antingen få rollen som lärare (teacher) eller som student (learner). De drog ett av två kort. Det stod lärare på både dessa kort så oavsett vilket den ovetande deltagaren drog fick han rollen som lärare. Personen som drog det andra kortet, som det också stod lärare på, sade att det stod student varpå den senare tog rollen som student.

Både fick nu instruktioner om att de skulle bidra till att testa lärande och minne. "Läraren" skulle läsa upp en lång lista med ordpar. När "studenten" fått höra alla ordpar skulle han minnas dessa så att han när han hörde ett av orden i paret kunna återge vilket det andra ordet var. Efter inlärningsfasen var över gick de in på minnesfasen eller kontrollfasen. "Läraren" läste nu upp ett av orden i något av de tidigare listade ordparen och gav sedan fyra alternativ till vilket ord som ingick i ordparet. "Studenten skulle svara genom att trycka på en av fyra knappar. Varje knapp stod för ett av de fyra orden som han kunde välja ifrån. Om "studenten" valde rätt gick de vidare med nästa ord som skulle paras ihop med ett av fyra alternativ. Om det blev fel skulle "läraren" trycka på en knapp så att "studenten" fick en stöt.

E står för experimentledare, T står för lärare och L står för student.

Redan innan experimentet startade fick den deltagare som spelade rollen som lärare testa hur det känns att få en stöt på 45 volt. I instruktionerna framgick det att "studenten" skulle få en stöt när svaret blev fel och att styrkan i dessa elstötar skulle öka successivt för varje gång svaret blev fel. Den högsta nivån var på 450 volt. I själva verket fick "studenten" ingen stöt alls utan agerade bara som om han fick en stöt. Agerandet blev allt mer intensivt och ryckigt (inklusive sparkar mot väggen) för att uttrycka den förväntade smärtan. Det förekom även förinspelade skrik för att förstärka smärtan.

Experimentdeltagarna var inte oberörda av stötarna de gav. Efter några felsvar från "studenten" började deltagarna tveka och undrade om detta var nödvändigt och vad syftet med experimentet egentligen var. Ju högre volttalet blev och ju mer smärta "studenten" gav uttryck för desto svårare blev det för försökspersonerna att trycka på knappen som gav en elstöt. För att förmå sig själva att trycka på knappen försäkrade många sig om att de inte bar ansvaret om "studenten" kom till skada. En majoritet (65%) av deltagarna var beredda att utdela den högsta elstöten.

Till saken hör att personen som spelade student ibland sade att han har ett hjärtfel. Deltagarna, i rollen som lärare och den som tryckte på knappen, bortsåg inte ifrån detta besked men gick ändå med på att trycka så länge experimentledaren tog ansvar.

I de fall deltagarna tvekade blev de tillsagda. De fick milda tillsägningar där experimentledaren bad dem att fortsätta: var vänlig och fortsätt. Om de inte fortsatta fick de ytterligare en tillsägelse som nu var mer uppfordrande: experimentet kräver att du fortsätter. För den som vägrade trots detta sade experimentledaren: det är av yttersta vikt att du fortsätter. Det fåtal som fortfarande tvekade fick höra en fjärde uppmaning: du har inget val, du måste fortsätta.

Hela experimentet och utfallet är anmärkningsvärt. Det är kontroversiellt och har kritiserat. I efterhand har det både upprepats och närmare granskats. De som har upprepat experimentet har fått liknande utfall (men är inte nödvändigtvis helt vetenskapligt utförda). De som har granskat originalstudien har hittat vissa fel och eventuellt fusk i resultatet. I Milgrams egna anteckningar uttrycker han sitt tvivel över det faktiska resultatet. Kan människan utföra onda handlingar under någon annans inflytande? Så här i efterhand skulle vi nog säga: inte så ofta som studien och andra världskriget först vill göra gällande.

Den intressanta frågan är varför vissa går hela vägen och utsätter någon annan för fruktansvärd smärta eller som i koncentrationslägren tar någons liv. Långt ifrån alla skulle ifrågasätta sin egen moraliska kompass för att lyda någon annan. Milgramexperimentet ställer idag fler frågor än den ger svar.

Min slutsats är: människan är i grunden god, hon kan under särskilda förhållanden sträcka sig till att utföra moraliskt tveksamma handlingar under andras inflytande men det finns enstaka undantag som kan utföra onda handlingar helt utan yttre påverkan.

Vad tror du?

16 feb 2019