När viktigpetter går i psykoterapi

 

Det är okej att vara smart så länge man inte pratar om det.

Varför då?

För att folk inte gillar det.

 

Jag har två gånger i mitt liv känt ett behov av att gå i psykoterapi. Den första gången var det en stadig äldre man som jag kände mig trygg med. Den andra gången var det en något äldre, men inte mycket äldre, kvinna som jag inte kände mig helt trygg med. Vi hade i det senare fallet bestämt att jag skulle gå i psykoterapi så länge jag behövde för ett särskilt ärende. Efter sju eller åtta gånger kände jag mig färdig men fortsatta att gå tio gånger totalt. De två sista gångerna pratade jag om allt möjligt och det blev aldrig särskilt djuplodande. Den sista gången tänkte jag att jag skulle testa en sak för att se vilken reaktion jag fick.

Som forskare utmärker jag mig med att ha läst kopiösa mängder litteratur och vetenskapliga artiklar. Det är något som har utmärkt mig sedan ung ålder. Jag hade visserligen svårt att läsa under mina första skolår så det tog ett tag innan jag började läsa stora mängder text men det exempel jag ska ta upp skedde efter min gymnsietid. Ett annat utmärkande drag är att jag tänker och analyserar. Det är vad forskare är bra på och just därför är de bra forskare. Vanligt folk tycker att dessa utmärkande drag ibland är fascinerande men också störande. Man framstår lätt som en besserwisser (tyska för någon som vet bättre) eller viktigpetter (som är den svenska motsvarigheten).

En gång när jag hade varit på bio med min flickvän, en ungdomsvän och den senares vän, som jag inte kände sedan tidigare, satt vi på spårvagnen i Göteborg och diskuterade allt möjligt. Vi halkade av någon anledning in på kost. Två av oss var vid tiden vegetarianer och de andra två åt blandkost. Personen som var en ny bekantskap sade då att han känner sig så pigg i kroppen direkt efter att han ätit kött. "Så märkligt", sa jag, "med tanke på att vi blir pigga av kolhydrater och att det inte finns några kolhydrater i kött". Det är mycket möjligt att det ligger något i mitt påstående men det är också möjligt att man kan känna sig pigg av att äta kött av andra skäl än själva innehållet av kolhydrater. Det stora problemet i situationen var att jag inte skulle ifrågasatt personens personliga och subjektiva upplevelser med ett "vetenskapligt" svar. Det fick mig att framstå som en besserwisser eller viktigpetter. Samtalsklimatet dog till stora deler i det ögonblicket.

Nu är det i min värld inte särskilt ovanligt med inpass av detta slag från alla möjliga människor som jag känner eller träffar för första gången. Jag är tämligen van vid att folk säger liknande saker. Visst kan det vara störande men det är inte en stor grej. Hur som helst valde jag att ta upp detta under den sista terapisessionen för att se vilken reaktion jag skulle få. Skulle terapeuten vilja gå in på vad som låg bakom mitt agerande? Skulle terapeuten ställa sig frågande till mitt agerande? Skulle terapeuten ställa sig stödjande till mig som klient och min historia?

Min terapeut valde den, i mina ögon, mest tveksamma vägen. Jag som klient går till en terapeut för att få stöd för att kunna utvecklas som människa. När jag berättar om min historia där viktigpetter fick utrymme och effekterna som följde, förväntar jag mig möjligtvis förslag på hur man kan hantera liknande situationer i framtiden. Istället fick jag mer eller mindre tillsägelser om att jag inte kan agera på det viset. Terapeuten påpekade att mitt agerande tog ifrån personen hans subjektiva upplevelse. Jag ifrågasatte hans sanning. Terapeuter är i sitt arbete tränade att släppa fram individens subjektiva upplevelse och sanning. Detta är kanske det viktigaste arbetsmaterialet att lyfta fram i psykoterapi (inom vissa traditioner i alla fall). Men min upplevelse av situationen då? Finns det ett så djupt rotat förakt mot viktigpettrar att till och med en terapeut väljer att ta en annan persons parti. Det är ju jag som betalar för att få terapi?

Vad är problemet så här långt? Är det ogillandet av besserwissers? Är en besserwisser så förkastad att man inte kan välja en besserwissers subjektiva sanning? Ligger problemet i att besserwissers hävdar att det finns en objektiv sanning? Eftersom det var uppenbart att min terapeut inte kunde utgå ifrån mig som individ när jag återberättade en episod där jag framstod som en besserwisser ville jag utveckla problemområdet för att se vart diskussionen skulle leda.

Jag frågar: "Om nu den subjektiva sanningen är så viktig för var och en av oss, finns det ingen situation där det är rimligt att ifrågasätta denna subjektiva sanning?". Terapeuten svarade nej på frågan. Jag ser nu en lång rad problem som uppstår som en konsekvens. "Det betyder att vi mer eller mindre diskvalificerar all forskning då den väldigt ofta säger något annat än många människor rent subjektivt tror om världen. Ska vi lägga ner all forskning eller ska vi forska men hålla tyst om vad vi kommer fram till?". Att som terapeut ha den subjektiva sanningen som utgångspunkt för en viss arbetsmetod är inte detsamma som att säga att all subjektiv sanning är berättigad. Att ha subjektiv sanning som sin utgångspunkt behöver inte betyda att objektiv sanning, sådant som är sant för oss alla eller helt oberoende av något subjekt, är uteslutet. Terapeuten vill inte ta diskussionen den vägen.

Jag väljer nu ett annat angreppssätt: "Om en person enligt sin subjektiva sanning utför handlingar som andra far illa av, ska man inte gå in och tala om att grunderna för detta handlande inte är rimliga?". Man kan t.ex. tänka sig att en slavägare anser att människor från Afrika är mindre värda och kan behandlas som kreatur. Ska man i ett sådant läge inte säga att vi rent genetiskt är så lika att skillnaderna mellan en vit man i södra USA och en mörkhyad man i södra USA sannolikt är desamma som skillanderna mellan två vita män i samma region som inte har några släktband. Om detta är en objektiv sanning skulle man ha mindre lätt för att piska den mörkhyade mannen. Ett sådant påstående är i den andras ögon ett besserwissersvar och ska därför inte uttalas. Det häpnadsväckande svaret från min terapeut var att jag inte kan hålla på såhär. Jag får inte framstå som en besserwisser, jag får inte ställa kritiska frågor och jag får inte argumentera på ett sådant sätt att andras resonemang faller platt till marken.

Hans Rosling blev omtyckt och ogillad just för att han på ett tillgängligt sätt delade med sig av objektiva sanningar. För vissa var han en besserwisser och för andra var hand en upplysningens man. Skälet till att han blev en plåga för vissa berodde på att han fick dem att framstå som mindre kunniga eller dåligt pålästa. Det är där skon klämmer. Istället för att få besserwissers att framstå som väldigt fel i ett annars upplyst samhälle kan man titta på varför det är så hemskt att framstå som obildad, okunnig eller dåligt påläst. Är det inte där problemet i själva verket ligger?

Om man tar ett korskulturellt perspektiv på fenomenet är det uppenbart så att vissa kulturer har extra svårt för att bli tillrättavisade av någon som tror sig veta mer medan andra kulturer gör det till en sport. I Sverige har vi en konsensuskultur som andra kulturer tenderar att skratta åt. Vi vill gärna att alla alltid ska vara överens. När så inte är fallet känner vi oss illa till mods. Att någon kommer med en alternativ sanning ses det som ett väldigt starkt tecken på att konsensus saknas. Om vi då inte kan nå konsensus igen blir vi tysta och tycker att situationen är obekväm. De gånger vi tror att vi kan nå konsensus försöker vi att ömsesidigt närma oss varandra så att vi i slutänden ska tycka, till synes, samma.

I andra kulturer, t.ex. vid medelhavsregionen, är det ganska vanligt att man för heta diskussionen där man försöker att argumentera så väl att den andra framstår som en mindre duktig retoriker. Där vill man inte vara överens. Där är hela poängen att man ska visa på styrkan i sitt eget perspektiv, eller ett vetenskapligt perspektiv. Den som bäst pratar för sig får andras beundran. I Sverige blir man vid samma beteende utfryst och betraktad som socialt inkompetent.

Vi har som grupp och samhälle skapat en uppsättning regler som gör det svårt att visa att man vet något eller hålla en ståndpunkt som avviker från den breda massan. Här är det svårt att bryta mot reglerna. Jag hamnar ofta i de situationer där jag motsätter mig vad andra säger. Det ligger i min roll som forskare. Rent allmänt är det dock närmast otänkbart. Det är därför jag utförde det sociala experimentet med min terapeut. Hon kunde inte hålla sig till terapeutrollen när jag beskrev mig själv som en viktigpetter. Hon var tvungen att, av djupare sociala skäl, undanröja min oförmåga att hålla mig till konsensuslinjen.

Är det någon som känner igen sig?

13 feb 2019