Experimentbloggen

Vi lever i ett samhälle där det finns mängder av tysta regler. Läs om hur en forskare inom beteendevetenskap utför ovetenskapliga experiment för att se reaktionerna när tysta regler bryts. Ibland kanske ett eller annat practical joke eller andra komiska inslag slinker med. Scenen kan vara en affär, en buss, en läkarundersökning, ett torg, en väg eller en middagsbjudning. Här dyker det också upp beskrivningar av välkända experiment från socialpsykologi- eller psykologifältet.

 

Sida 2

Kick my ass!

14 feb 2019

Känner du till James Gibsons affordansteori? Den innebär att det vi ser inte bara är ett utseende utan varje objekt i världen erbjuder något. En pinne erbjuder att man kan gripa tag om den, peta med den och eventuellt slå med den. En liten sten erbjuder att man kan gripa tag om den och kasta den som en projektil. En kopp erbjuder att man kan hålla i den och fylla den med vätska som man sedan kan dricka. Ett dörrhandtag erbjuder att man kan gripa tag om det, trycka eller vrida och därefter öppna en dörr. Denna särskilda händelse handlar om saker man kan sparka på.

När man är ute och går på en gångväg och det ligger en liten sten på vägen erbjuder den att man sparkar till den. Om man går själv på gångvägen finns det inte så mycket som kan hindra att man kickar till stenen. När man går på en stig och det ligger en tallkotte på marken där man ska gå är det väldigt inbjudande att sparka till kotten. På badstranden ligger det badbollar och sandtorn som erbjuder att man sparkar till dem. Alla dessa erbjudanden är naturligtvis inte av godo om man tänker på vilka effekterna blir när man tar erbjudandet och gör något av det. I många fall är det hur som helst svårt att låta bli. När man vet att det kan uppstå negativa konsekvenser får man ibland anstränga sig att låta bli. Det är dock inte alltid barn klarar det. De sparkar på snölyktor och sandslott och badbollar mm. När någon blir arg eller ledsen lär de sig att hålla tillbaka lusten att ta erbjudandet som vissa saker "sänder ut".

När viktigpetter går i psykoterapi

13 feb 2019

 

Det är okej att vara smart så länge man inte pratar om det.

Varför då?

För att folk inte gillar det.

 

Jag har två gånger i mitt liv känt ett behov av att gå i psykoterapi. Den första gången var det en stadig äldre man som jag kände mig trygg med. Den andra gången var det en något äldre, men inte mycket äldre, kvinna som jag inte kände mig helt trygg med. Vi hade i det senare fallet bestämt att jag skulle gå i psykoterapi så länge jag behövde för ett särskilt ärende. Efter sju eller åtta gånger kände jag mig färdig men fortsatta att gå tio gånger totalt. De två sista gångerna pratade jag om allt möjligt och det blev aldrig särskilt djuplodande. Den sista gången tänkte jag att jag skulle testa en sak för att se vilken reaktion jag fick.

Som forskare utmärker jag mig med att ha läst kopiösa mängder litteratur och vetenskapliga artiklar. Det är något som har utmärkt mig sedan ung ålder. Jag hade visserligen svårt att läsa under mina första skolår så det tog ett tag innan jag började läsa stora mängder text men det exempel jag ska ta upp skedde efter min gymnsietid. Ett annat utmärkande drag är att jag tänker och analyserar. Det är vad forskare är bra på och just därför är de bra forskare. Vanligt folk tycker att dessa utmärkande drag ibland är fascinerande men också störande. Man framstår lätt som en besserwisser (tyska för någon som vet bättre) eller viktigpetter (som är den svenska motsvarigheten).

Intim på bussen?

11 feb 2019

Händer det att du åker buss till jobbet eller där du studerar och det är så fullt att du inte bara måste stå utan har folk inpå dig på alla sidor helt intill? Jag har haft den livssituationen under några år. Det normala i en sådan situation är att man håller sig till de tysta reglerna för att resan ska bli så smidig som möjligt. Så vad är det vi aldrig pratar om men ändå följer?

Antropologen Edward T Hall upptäckte att gränserna för vilka vi är inte slutar vid huden utan fortsätter en bit till. Det är som att vi enbart genom att existera gör anspråk på en del mark och luft runt omkring oss. Hur mycket vi gör anspråk på beror på vilken kultur vi lever i. Därefter graderas omgivningen i hur nära vi låter någon annan att komma.

Närmast runt kroppen, ca 40 centimeter i alla riktningar, har vi vår intima sfär. Där släpper vi enbart in det fåtal individer som vi vill vara intima med. Utanför den sfären har vi den personliga sfären som sträcker sig ytterligare ca 60 centimeter. Upp till en meter ifrån kroppen släpper vi in vänner, personer som vi känner ganska väl eller personer som är potentiella vänner. De senare är alla som vi hälsar på genom att skaka hand. Vi måste släppa in dem i den personliga sfären en kortare tid för att kunna hälsa. Bortanför en meter får de vi inte känner och inte har för avsikt att lära känna hålla sig. I vissa kulturer är dessa avstånd generellt kortare och in några fåtal kulturer är avstånden längre.

Använder du droger?

9 feb 2019

Det är känt att vissa professioner, människor i vissa situationer eller människor med högre status påverkar oss andra i hur vi förväntas agera. Ett exempel på detta är när man är på läkarbesök. Här handlar det om en viss profession, d.v.s. läkaren, en viss situation, d.v.s. en läkarundersökning, och en skillnad i status. Läkare har i Sverige och i många andra länder en relativt hög status i samhället. De flesta har lägre status än läkare och därför hamnar de flesta i den situation som jag ska beskriva nedan.

När man är på en läkarundersökning och söker för psykosomatiska besvär är det läkarens uppgift att ta reda på vad som kan ligga bakom symtomen. För att utesluta att det rör sig om drogmissbruk är det rimligt att fråga om man använder droger. Det skulle dock vara högst oväntat men minst lika befogat för patienten att fråga om läkaren använder droger. Om läkaren använder droger finns det en stor risk att man blir feldiagnostiserad och felbehandlad.

Jag utförde ett socialt experiment hos en privat läkare och på en vårdcentral. Jag sökte för verkliga besvär men lade till saker i dialogen som jag normalt inte skulle säga.

Osynlig lina

9 feb 2019

Jag hade ett brett socialt nätverk som barn. Det betydde för min del att det alltid fanns någon att umgås med och att det alltid fanns någon som hade en bra idé på vad vi kunde göra. En favorit bland många av oss var att hitta på bus. Ibland kom vi på helt originella idéer och ibland lånade vi idéer från äldre syskon eller från någon cool unge som alla såg upp till.

Ett av de mest minnesvärda experimenten vi hittade på, och denna gång var det någon kompis som berättade vad hans storebror hade gjort, var att spänna upp en osynliga lina över vägen. I själva verket fanns det ingen lina. Vi stod på var sin sida av vägen, två barn på varje sida, och utförde pantomim som om vi höll en lina mellan oss som var hårt spänd. Kroppspositionen var bredbent, båda händerna greppade kring den osynliga linan och något bakåtlutad för att indikera hur spänd linan var.

 

 

Humor

Fler besökare till bloggen